Ska 2026 bli året då vi slutar stoppa runda bollar i fyrkantiga hål?

2026 ligger fortfarande som ett ganska oskrivet blad framför oss. Och kanske är det just därför jag känner ett behov av att drömma lite högt. Inte om fler kanaler, fler KPI:er eller ännu en PowerPoint om ”best practice”. Utan om något betydligt enklare – och samtidigt svårare. Att vi börjar blanda mer.

Vad finns det för möjligheter där ute?

Varför är vi så rädda för korsbefruktning? Varför envisas vi med att hålla fenomen, branscher och människor i sina respektive lådor när det ofta är mellan lådorna som de riktigt intressanta sakerna uppstår?

Ta IKEA och Systembolaget till exempel. Varför skulle de inte kunna inspireras av Spotify? Tänk listor med favoritmöbler för olika livsfaser. Eller favoritdrycker – där människor delar sina egna recept, middagsupplägg och stämningar. Lägg till spellistor. Aktiviteter. ”Fredag hemma med trötta barn”, ”Sommarfest i trädgården”, ”Söndagsångest som behöver lindras”. Antingen kurerat av varumärket eller skapat av användarna själva. Det är inte science fiction. Det är bara ett annat sätt att tänka.

Samma sak gäller offentliga verksamheter. Varför ska information om tandhälsa nödvändigtvis ske i ett klassrum mitt på dagen? Varför inte på LAN-partyn? Där ungdomarna faktiskt också är. Varför är inte Folktandvården en självklar del av föräldramöten – tillsammans med experter som pratar sömn, stress, fysisk aktivitet och psykiskt mående? Tänder sitter trots allt inte löst från resten av kroppen (eller livet).

Och varför har vi inte fler platser där saker får hända samtidigt? En galleria där du kan köpa kläder, titta på modevisning, få skorna putsade och bleka tänderna. Ett smörgåsbord av tjänster och upplevelser som både underlättar och inspirerar. Precis som när ICA placerar spraygrädde bredvid jordgubbarna och mandelmassa bredvid bullarna i semletider. Det är inte manipulation – det är omtanke.

Ju mer jag tänker på det, desto fler kombo-idéer dyker upp.
Varför inte en glassbil som också erbjuder läxhjälp?
Varför inte en hund-pool där personer som fått fysisk aktivitet på recept kan gå ut med andras hundar eller hjälpa till i trädgårdar – hos människor som tillfälligt eller permanent förlorat förmågan att göra det själva? Tänk vilka relationer som skulle kunna uppstå där. Vilken nytta. Vilken mening.

Och så har vi skolan.

Här tror jag att vi måste vara brutalt ärliga: skolan behöver bli betydligt mer kreativ. Den måste börja möta individen utifrån intressen, personlighet och hur just den människan tar till sig kunskap. Det går inte att fortsätta designa lärmiljöer som om alla fungerade likadant.

Gamification och nudging är inga flumord – de är bevisat effektiva verktyg. Trappor som ser ut som pianotangenter för att få fler att välja bort hissen. Papperskorgar där du ”röstar” på din favoritartist när du slänger skräp. Vänliga knuffar i rätt riktning. Lekfullhet med syfte.

Det är bara fantasin som sätter gränser.

Så varför ser skolmiljöerna fortfarande ofta ut som de gör när övriga världen skenar iväg i utveckling? Tegelväggar. Skavda plåtskåp. Operationsvita salar med bänkar i rader. Vilken vuxen skulle acceptera en sådan arbetsmiljö? Nej. Vakna. Vi kan bättre.

Tänk om det fanns husdjur i skolan. Tänk om miljöerna var varmare, mjukare, färggladare och mer mänskliga. Tänk om det gick att känna sig trygg och nyfiken samtidigt. Det här måste upp på politikernas bord – på riktigt. Våra miljöer påverkar hur vi mår, hur vi beter oss och hur vi presterar. I skolan. Och på arbetsplatserna.

Jag som har tonårsbarn och får höra mycket hemma kan inte låta bli att undra: får lärare vara hur tråkiga som helst? Är det okej? I undervisningsrollen borde det läggas lika stor vikt vid att bonda med eleverna som vid kursplanen. Att snacka deras språk. Ha fingret i luften. Känna av hur de vill få till sig kunskap.

Jag förstår att det inte är lätt. Jag förstår att resurser, styrning och politik spelar in. Men något säger mig att vi inte kan lappa och laga längre. Skolsystemet behöver designas om i grunden. 17 000 hemmasittare kan inte ha fel.

Och när vi ändå är igång – låt oss titta på våra arbetsplatser med samma kritiska glasögon. Hallå, kom igen.

Alla fungerar inte bäst mellan 8 och 17. Vissa tänker klarast på natten. De flesta behöver rörelse för att kunna fokusera. Varför inte låta träning ske på arbetstid? Ha tvättmaskiner på jobbet. Löpband. Fotbad. Jag är övertygad om att sjukskrivningarna skulle minska och lojaliteten öka.

Så fort vi börjar se hela människan – och slutar trycka in runda bollar i fyrkantiga hål – händer något. Axlar sänks. Pulsen lugnar sig. Kreativiteten får syre.

Kanske är det här min största önskan inför 2026:
Att vi samarbetar mer.
Blandar mer.
Vågar mer.

I skolan.
På arbetsplatser.
I reklamen.

Och att vi låter kreatörssjälar – professionella designers, kommunikatörer, pedagoger och alla andra som brinner för holistiska lösningar – vara med och forma framtidens miljöer.

För ibland räcker det med att ställa den enkla frågan:

Varför inte?

Jag vet att det är knäppt i världen men om vi hjälps åt så kan vi skapa det bästa året vi haft hittills och börja samarbeta mot en trivsammare planet.

Är du med?

/Monica