Tonen sätter stilen

Just nu ser det inte så roligt ut hemma i mitt kök. Hösten är här och ett sommarprojekt som inte är klart skapar en röra som jag inte kan undgå att se varje dag. Visst är det Ernstigt med öppna hyllor i köket, men det förutsätter att dina hyllor är - just det - Ernstiga.

Våra köksluckor och lådfronter är för tillfället nedryckta och dessa målas om på pingisbordet i källaren när mannen har tid. Ja, det är han som gör det. Jag är alldeles för upptagen för att måla med ord, så när det är något som ska kulörförändras så är det hans grej. Han stör sig nog mindre än jag på att de numera öppna hyllorna i köket avslöjar allsköns bråte, som sugrör i grälla färger, formar att göra isglass i och inte minst högar med sönder-rivna, avlagda plagg som vi helt sonika använder att göra ren utomhus-stekhällen med.

Jag tänkte på det här med tonen (nyansen). Jag tog med en lampa (en av två som hänger ovanför köksön) till färgaffären och bad dem blanda exakt samma färg till mina köksluckor. Vi kan säga att lampan är duvblå, lite mitt emellan grå och blå. Jag fick själv välja en nyans bland alla provstickor och så blandade färgaffären just den kulören medan jag stod och väntade på att skakmaskinen gjorde jobbet.

Väl hemma satte min man entusiastiskt igång med att måla luckor, lådfronter och det synliga träet runt desamma. Han målade även den jobbiga rampen, som sticker ut en bit nedanför taket och som inrymmer de spottar som ger god belysning när familjen trängs för att laga tacos i höstmörkret.

Nu till problemet. För det finns ett! Jag måste ge mig själv bakläxa eftersom jag upptäckt att färgen som växer fram inte är exakt samma som lampans kulör. Kökslucke-färgen ter sig lite mer blålila och bjärt i jämförelse med lamp-färgen som är liter mer smutsig och med mer inslag av grått. Inte rätt ton alltså. Jag har således bett min man att montera ner den stora metall-lampan från taket ovan köksön igen för att ånyo ta den med till färgaffären. Det löser sig nog om de blandar lite mer grått och kanske till och med lite beige i färgen. Den blir nog så smutsig som jag vill ha den. Sen kommer det naturligtvis an på hur väl jag väljer färgsticka denna gång, ifrån de hundratals färg-nyanser som färgaffären har att erbjuda.

Tänk så viktigt det kan vara med tonen. Den sätter hela stämningen, skulle jag vilja påstå. Likadant är det med orden. Vilken ton jag väljer att framföra något i sätter hela konceptet. Tycker du att det verkar knöligt att montera upp och ned en lampa flera gånger och åka med den till färgaffären för att få rätt kökslucke-nyans? Exakt. Det är jätteknöligt. Helt osökt skulle jag kunna dra paralleller till hur jag som copywriter smakar på ord och formuleringar i det oändliga. Kastar. Skriver nytt. Skruvar på det igen och igen. Och till slut så sitter det. Jag känner det i magen och det sprider sig som en vällust som får håret på armarna att resa sig.

Men vad är det som driver oss att göra knöliga saker för att få det så där perfekt som vi bara drömt om? Jag tror att det är kicken som vi får när allt faller på plats. Kicken när höstmörkret sänker sig och vännerna sitter runt köksön med en kall i handen och väntar på maten. När färgen på lampan och köksluckorna lite subtilt signalerar att allt hör ihop. När den gråblå färgen löper från kök till köksö-platsen i syfte att alliera dem men utan att du tänker på det. När färgen bara finns där som ett dimstråk över en skogstjärn.

Dimstråk över skogstjärn. Smaka på strofen. Jag använde den en gång i spelet ”Rappakalja”, tror jag, som i korthet går ut på att förklara ord och uttryck som du egentligen inte känner till. Jag förklarade ett för mig okänt ord med att det skulle betyda ”dimstråk över skogstjärn” och tänkte att det låter nog sådär Winnerbäcks-poetiskt att ingen skulle kunna tro att det är påhittat på tio sekunder. Jag vann den poängen, vill jag minnas.

Men den vackraste poängen just här och nu - oss emellan - är tonen.

Glöm aldrig tonen. Den sätter hela stämningen.

Hugg tag i ett höstprojekt utan rädsla för att misslyckas! Heja dig!!

/Monica